… och så kom det sig att jag tvingades leva utan internet i nästan tre veckor. Ganska snart blev jag varse den frustration det innebär att inte kunna slutföra vad man planerat.

Jag hade just satt mig ned för att ta itu med en ny recension efter Trollhare . Jag skulle stöta och blöta ännu en blogg, syna den från alla vinklar och vrår, risa och rosa. Men det blev inget av det där. Det blev istället att jag ena dagen sträckläste, för att nästa dag bli avklippt från nätet.  Det enda jag hade kvar i datorn var några kortare citat. Mitt huvud fortsatte snurra  och framförallt undrade jag varför just den här bloggen hade gått mig förbi.

Elisabet är 25 år gammal och gift med Muneer som kommer från Kashmir i Indien. Tillsammans har de tre barn – Amir, Elias och Maria . En vanlig familj kan man kanske tro. Men så är det inte.  Den här familjesagan utmärker sig på flera punkter och på något sätt känns det som om bloggen är ett manifest över hur livets vägar kan låta oss slumpmässigt färdas och hur lite vi egentligen kan påverka var vi hamnar.

Elisabets och Muneers kärlekhistoria är något utöver det normala; att träffas så som de gjorde hör inte till vanligheterna.  När Elisabet var ung och dum(hennes egna ord) sade hon bland annat  ”Jag ska aaaaaldrig gifta mig med en muslim!”. Men se, det var precis vad hon gjorde.

När de gift sig och Elisabet är gravid i sjunde månaden går hennes mamma hastigt bort. Var och en kan förstå vilken påfrestning det innebär att mista sin mamma när man själv ska bli mamma.

Den första gången jag kände att Amir skulle vara något helt annorlunda var när jag var gravid med honom i sjunde månaden och min mamma helt plötsligt dog av en blodpropp.
Helt plötsligt fick jag ett så mycket starkare band till Amir än vad jag haft under hela graviditeten. Jag vet inte varför det blev så, men jag fick sån otrolig kontakt med honom på nåt vis, fast han fortfarande var inne i magen. Det var som att jag delade allting han gjorde och kände, och han delade även mina känslor. Det blev jag och Amir helt enkelt, om det nu inte skulle varit det innan. Han blev anledningen till att jag levde och kunde gå vidare i den oerhörda smärta som la sig över min vardag från den stund jag fick veta att mamma gått bort.
Nu var Amir inte längre bara vår lyckoamulett, som hade gjort så att Muneer fick stanna i Sverige, nu var han även den som tillförde mig styrka och livslust varje dag. Varje dag när jag vaknade på morgonen och frågade mig själv hur jag skulle orka igenom dagen, så fick jag ett svar från magen som sa ”du gör det för min skull, glöm inte det”.

Amir är speciell, det känner Elisabet redan under graviditeten och senare blir det alltmer påtagligt när misstankarna om autism börjar dyka upp.

En stor del av bloggen handlar om just Amir och den sorg man känner som förälder till ett funktionshindrat barn. När det gäller autismen är det vanligt att den framträder först när barnet är runt ett eller två år. I Elisabets blogg får man följa  Amirs utveckling, kontakterna med läkare och specialpedagoger, kortidsboende och snåla kommungubbar. Att leva med ett autistiskt barn är inte alltid så lätt, det påverkar hela ens liv. Betydligt mer än vad många kan föreställa sig. Men det finns också stunder av glädje och jag betvivlar inte en sekund att Elisabets och Muneers kärlek till Amir är starkare än till något annat, även under de värsta stunderna.

För Elisabet är bloggen en plats att ventilera sina tankar. Ibland är hon arg, tvärilsk rent ut sagt och emellanåt pendlande mellan bitsk och nedbruten. Men allteftersom jag läst  hennes inlägg,  desto mer unnar jag henne all den  ilska, frustration, rädsla och sorg som kommer till uttryck. På något sätt tror jag nämligen att det gör henne gott. Speciellt eftersom Elisabet har så mycket mer att ge av både klokskap och eftertanke. Hon är inte heller någon som tycker synd om sig själv eller kräver att någon ska lägga huvudet på sned och tårögt visa sitt medlidande.

”Även om mitt liv kanske är jobbigare än andras och jag går igenom saker som kan verka skit, så är det ingen anledning till att dadda med mig. Om jag själv av alla människor har hittat ett sätt att ta mig igenom det och samtidigt försöker ha en positiv framtidstro, så är det det som räknas. Vissa dagar är värre än andra och då har jag rätt att klaga, och vissa dagar är glada och bra, då har jag rätt att glömma det jobbiga en stund. Det finns ingen anledning för mig att hela tiden vara negativ och sur och kräva andras medlidande, för det blir ingenting bättre utav.”

Förutom inläggen om familjelivet och vardagen tycks Elisabet vara engagerad i ämnen som berör u-landsfrågor, jämställdhet och livet på internet med bloggar och forum. Det är med extra spänning  jag följer inläggen om Muneers föräldrar. Kommer de någonsin våga flyga till Sverige? Hur ska det gå för Muneers bror och hans blivande fru? Hur är det egentligen att vara ett par med så vitt skilda bakgrunder och kulturer?

Att recensera Pojken i glaskulan har varit ett enda stort äventyr. Jag har suttit fängslad vid bloggen. Jag har läst inlägg som ibland är längre än en novell, men ändå inte tröttnat. Till en början, kan jag  erkänna  så här i efterhand, kände jag mig lite obekväm. Men det berodde förmodligen på att Elisabet och jag har en del gemensamma beröringspunkter vad gäller barn med autism. När det gäller just det ämnet så har jag haft en del tråkiga erfarenheter eftersom det finns både sunda och osunda förhållningssätt till autism ute på nätet. Elisabet tillhör, så vitt jag kan se, den sunda varianten och det är gott. Autism går inte att bota, men med hjälp av olika stödinsatser och högre tolerans kan livet bli så mycket bättre. Både för barn och föräldrar.

Det finns en orsak till att Amir ”valde” att komma just till Elisabet och Muneer. Om du läser bloggen lär du  förstå varför.

Tre toppar:

Var är du?

Men vaddå, är det synd om mig eller?

fyra år av sorg, saknad och ilska

Förklaring till betygen

Ämne och fokus Bloggen fokuserar på familjelivet och främst på att leva med ett autistiskt barn. Elisabet är både kunnig och påläst vad gäller de ämnen hon tar upp på sin blogg och dessutom mycket mån om att vara detaljerad vad gäller tex Amir. Eventuella missförstånd reds alltid ut. Bloggen skrivs främst för Elisabets eget behov, men kan vara till stor nytta för andra i liknande situationer 8/10

Gränssnitt / funktionalitet Bloggen är lättnavigerad och innehåller basfunktioner som arkiv, sökmotor, fungerande RSS, bloglovin, previous/next-knappar och kategoriindelning. Någon meny är inte nödvändig – det finns bara en huvudsida – och det är bloggen. Bloggen använder inte taggar . Som tilläggsfunktion finner jag “Google Friend Connect”. 7/10

Formgivning Bloggens design ger ett gott helhetsintryck och är designad av Lady Dahmer. Dock gillade jag den förra bättre eftersom jag föredrar varma färger framför kalla, men designen är ändå  fin och passande med tanke på familjen . Typsnittet är lättläst, headerbilden är unik och visar bilder på de förtjusande barnen. Bilder är det annars ont om, men förekommer lite då och då. Det finns inga blinkande eller störande effekter i marginaler eller inlägg. 7/10

Språkhantering Jag gillar Elisabets sätt att uttrycka sig och glömmer bort att leta fel med mitt förstoringsglas. Det starka innehållet och tempot suddar ut tveksamheterna. Texterna är lättlästa och i ett nafs har man tagit sig genom väldigt långa inlägg utan större svårigheter. och utan att tappa tråden. Elisabets språk är varierat och känsloladdat, hon utrycker sig omedelbart och utan tveksamheter. Spontant och ärligt. 7/10

Bilder Bilderna är få till antalet och oftast är det tagna av Elisabet själv. 3/10

Kvalitet på inläggen Kvaliteten på inläggen är jämn men oftast längre än genomsnittet. Det förekommer också kortare inlägg, som i det närmsta kan ses som paranteser jämfört med de längre. Elisabets tankar är både unika och eftertänksamma. Bloggen uppdaterar med jämna mellanrum och är stilla i högst en vecka. Bloggen har en  trogen läsarskara och besökarna kommenterar ofta. Elisabet är mån om att ge respons. 6/10

Helhetsintryck Jag rekommenderar er att läsa den här bloggen och tilldelar den, utan tvekan , en nypa extra poäng.

Ämne och fokus:	Gränssnitt/funktionalitet:
Formgivning:	Språkhantering:
Bilder:	Kvalitet:
Helhetsintryck:	Länk till bloggen: Livet med pojken i glaskulan
Totalbetyg:

Skrivet av:
Nike Ask Förster
Maila till skribenten