Bloggen som spegelbild
Jag började blogga för mer än tre år sedan. Till en början förstod jag inte riktigt vad jag gav mig in på eller vad det skulle leda till. Medan familjen var hemifrån om dagarna gick jag själv och väntade på en diagnos för att komma vidare i livet. Det tog mycket längre tid än vad jag hade förväntat mig och mitt intresse för bloggandet hann växa rejält. Jag har aldrig haft en stor umgängeskrets eller många vänner. Även om jag föredragit en relativt solitär livsstil i verkligheten hade jag inget emot mina nyfunna kontakter på nätet. Mitt liv berikades på en nivå jag kunde hantera.
I början bloggade jag ganska planlöst. Jag var inte särskilt personlig och saknade dessutom engagemang i sådant som berör politik och omvärldsfrågor, nån modebloggare kunde jag inte bli, inte heller kunde jag blogga för några högre syftens skull eller förmedla någon djupare kunskap då jag i stort sett är outbildad. Jag hade bara mig själv, jag hade bara det som kom från mitt inre och en ganska innehållslös vardag. Jag tvekade länge, skulle någon överhuvudtaget finna mig och mina funderingar intressanta?
Efter några första trevande inlägg, där jag halvt om halvt antydde min diagnos och mina innersta tankar, fick jag ett enormt gensvar från läsarna. En efter en poppade det upp människor i kommentarsfälten och många av dem befann sig i samma situation som mig. Till slut var vi ett helt gäng och den prilliga Tant Rasch kom på idén med Damptanterna. Allteftersom anslöt sig fler bloggare: Mamma Mumrik , Witch Bitch AtDeHyDi, Annorlunda och Tristess…och idag är vi en hel bukett med dampdamer, omfångsrik och färgrann.
Det finns fler exempel på människor som börjat blogga när de befunnit sig i jobbiga situationer. Sune…the girl skriver bland annat så här:
“Innan jag började blogga kände jag mig ensammast i världen. Kände mig nedstämd pga mitt diskbråck, min arbetslöshet och att min ekonomi var i botten. Sen när jag började blogga och fick kontakt med så många härliga människor, en del i samma sits som jag på ett eller annat sätt, så lyftes jag. Jag var inte ensam och tillsammans kunde vi bolla problemen fram och tillbaka. Man hade något att se fram emot. Man stöttar varandra och ger varandra tips….”
Jag känner också till att det finns föräldrar som bloggar som en slags självhjälp när deras barn är sjuka, det finns människor som använder bloggen när de står inför svåra livsval, när de ska skilja sig, när de ska gå ner femtio kilo i vikt, när de vill bearbeta sorgen efter sin livspartner eller sitt barn, när de ska försöka hålla sig fria från droger och alkohol eller när de står inför sluttampen på ett större projekt.
Vad som är gemensamt för den här typen av bloggare är att de inger varandra hopp. Genom att hitta någon som upplever livet på samma sätt som en själv, med liknande erfarenheter och med samma förutsättningar, så inser de flesta att de inte är ensamma. Man hittar sin spegelbild i någon annan.
En del av motivationen i att blogga om sitt innersta är att man måste strukturera sina tankar och formulera sig för att andra ska förstå vad man menar. Genom att förklara för omvärlden får jag automatiskt en större förståelse för mig själv. En positiv bieffekt av de nedpräntade tankarna är att man dessutom kan vara till stöd för någon annan.
Att blogga är främst en social verksamhet, även om man sitter i sin ensamhet och skriver. En personlig kommunikation via kommentarsfälten gör att jag kan umgås med läsarna inom loppet av några sekunder. Genom att få feedback i form av beröm, kritik och frågor ökar också min medvetenhet och jag kan lättare upptäcka luckor eller missar i mina tankebanor. Just feedbacken har hjälpt mig att bearbeta delar av min personlighet som känts alltför konstgjorda eller tillknäppta och jag har försökt ersätta dem med ett ärligare förhållningssätt.
Har man dessutom en trogen läsarskara tar man större ansvar för sig själv, sitt liv och sin utveckling. Eftersom jag gjort min situation synlig har det också betydelse för mina läsare hur det går för mig och hur jag mår. Helt plötsligt avstår vi från att fortsätta leva våra liv i isolerade ostkupor. Vi angår varandra och mina tankar har blivit dina.
Skrivet av:Nike Ask Förster
Maila till skribenten
(5 läsarbetyg: 5,00 av totalt 5)
Loading ...
Nu får jag ju nästan dåligt samvete för att jag själv bloggar anonymt och håller så hårt på min integritet i min egen blogg.
Men jo, jag förstår och håller med dig.
Man kan få tillbaks så oerhört mycket genom bloggandet.
Respons, stöd, perspektiv och kanske bekräftelse.
Bloggandet går över de gränser som kanske finns mellan människor i övriga delar av samhället, och i förlängningen bidrar det till ökad förståelse och empati för andra.
Ja, bloggosfären gör världen lite bättre, både för oss som individer och i stort.
Stort TACK för den roliga och förmodligen mycket korrekta kommentarer om min personlighet, ”prilliga Tant Rasch”. Uppskattas. Skrattade varmt och gott.
Var själv inne på ett liknande spår häromdagen, även om jag inte endast avsåg bloggande, utan mötet mellan människor som kan utvecklas till så mycket mer än tankeutbyten. Detta med att man plötsligt är inbegripen med en hel hög med människor att umgås med om man så önskar, är lockande och kan göra stor skillnad för ens forsatta liv IRL.
Det gäller att inte glömma världen och vännerna utanför Internet bara. Det är svårt när man har uppslukande roligt eller är djupt engagerad i något som är betydelsefullt(för mänskligheten?)och där man tror att man kan göra skillnad.
***** Jag betygsatte din artikel till 5 stjärnor eftersom du som jag anser, verkligen lyckats beskriva de centrala fördelarna med att blogga för den enskilde. Och så gillar jag den jämna spåkmiljön och att du skriver i stycken så att det går lätt att läsa och hänga med i resonemanget om man tappar tråden. När JAG tappar den menar jag.
Gillar verkligen det du skrivit. Även om det inte känns som om du satt huvudet på spiken när det gäller alla (det hade varit stort), så känns det som om du träffat helt rätt för en stor andel bloggar.
Har skrivit 10 längre kommentarer och sedan suddat ut dem då de mest låter högtravande efter att ha läst det du skrivit så jag slutar här istället.
Vad jag ville säga var ju hur som helst bara
- Jäkligt bra skrivet!
Själv uttrycker jag mig mycket bättre (?) i skrift än vad jag gör muntligt. Det är lättare att få säga vad man vill utan att någon hinner fylli i meningen åt mig när de inte hinner vänta på att jag ska formulera mig klart. Och då får jag oftast försöka förklara mig på nytt eftersom de inte alls varit inne på rätt spår.
Som bloggare försöker jag roa, det kanske inte är så mycket allvar i min blogg även om jag då och då briljerar med någonting intilligent (återigen ett ?).
Den största hindet för mig är faktiskt omgivningen IRL som inte alls förstår vad jag gör framför datorn. Det är lite dömmande fast jag inte har några barn att försumma för att jag sitter här.
Hellre detta än tv:n!!!
Tackar och niger fint (kan nån hjälpa mig upp?) Bra krönika Nike!
Vad otroligt bra skrivet! Ingen pratar om det, men många (som jag) fyller nog ett tomrum i sitt liv med bloggandet. JÄTTEBRA!
Så bra du formulerar det Nike. Jag är väldigt glad att du började blogga, för genom dina ord har jag hittat delar av mig själv, som jag tidigare kraftfullt försökt att mota bort. Den enda spegel jag hade var deformerad och suddig.
Självklart har jag nu kasserat den.
Bloggosfären är fylld av mycket trevligare och bättre referensramar. Du är en av dem. Och visst utvecklas man i skrivandet och kommunikationen här. Så mycket av igenkänning och konstruktivt (ja ibland underbart larvigt dessutom) bollande, som jag har fått ta del av genom bloggandet, har jag inte upplevt under mitt halva sekel på det här klotet.
Ja jag niger, som Suneflickan. Extra härligt att du skrev just idag, när jag efetr moget övervägande bestämt mig för att fortsätta Mammamumrik. Även om jag står inför fortsatta beslut om exakt hur
Ska ägna min kväll åt att genomföra de reformare (fimpa g-reader bl.a.) som jag kommit fram är nödvändiga. Men först middag (ja, jo, jag glömde nu igen. Vildänglorna är hos pappan)
En formidabelt underbar fredagkväll tillönskar jag dig Nike. Fast nånstans djupt i mitt hjärta är du nog alltid FrkF, det hjälps inte. Dock ska jag göra en riktigt stor DAMP-tantsansträngning att var flexibel och följa dig på nya äventyr. Special treatment – only for you
Och må häggen och äppleträden strö blomblad i ditt hår (eller är de över för i år nere hos dig – då får du tänka dig det)
[...] och Trollhare. På detta tema och om att hitta gemenskap på internet vill jag även rekommendera “The Critics” “Bloggen som spegelbild” och “Dagens” [...]
Åh vilken bra artikel.
Jag känner igen mig i känslorna och tankarna kring mitt eget bloggande.
”En del av motivationen i att blogga om sitt innersta är att man måste strukturera sina tankar och formulera sig för att andra ska förstå vad man menar. Genom att förklara för omvärlden får jag automatiskt en större förståelse för mig själv. En positiv bieffekt av de nedpräntade tankarna är att man dessutom kan vara till stöd för någon annan”
Oh ja! När jag började blogg så var det mest kul, ett sätt att få skriva av sig och ha något att göra. Kanske spara några av mina tankar till sen.. Men jag upptäckte snabbt att andra inspirerades och provocerades till tanke och det i sin tur funkade som en inspiration för mig.
Tack för era kommentarer. Dessvärre har jag varit offline några veckor och inte riktigt hunnit ikapp med allt som hänt här på thecritics.se. Det var roligt att ni uppskattade ett så pass personligt inlägg. Kram till er allesammans
Lämna din kommentar!
Kategorier
Arkiv
Kalender
Senaste kommentarer:
Ratings
Mest kommenterade:
Mest lästa: