”Det här är en blogg om fotografi och om det ljuva livet som frilans.”

Så skriver  Rikkard Häggbom något ironiskt, fast jag är inte säker på att han är ironisk. Bloggen har varit igång i snart ett år, med varierande frekvens på inläggen..

Visst, det skall ju bloggas om livet mellan jobben och som varande frilans så kommer kanske jobben när de kommer, vilket resulterar i lite oregelbundna möjligheter till bloggande och uppdateringar. Bortsett från det är A life between jobs en blogg som bjuder på väldigt mycket, väldigt blandat och väldigt personligt för att inte säga intimt. Det är en bild av någon annans vardag som ofta är annorlunda, ibland konstigt och nästan alltid ärligt. Jag gillar att läsa om saker som inte är något som jag själv gör, tycker eller tänker. Det vidgar mina vyer och hjälper mig förstå att det finns alternativ och andra vägar  även om inte just jag går på dem.
Det första man möts av är en symbolisk påminnelse för alla som fokuserar på att verkligen leva mellan jobben istället för att t ex diska.

Som alla personliga bloggar har även A life between jobs ett ämne och fokus som ligger författaren varmt om hjärtat, nämligen sig själv. Ett introspektivt klarläggande av vad som händer och sker i ens liv, till detta ämne håller han sig också någorlunda koncist. Det stämmer även med vad man utlovar på sajter som Bloggportalen.se etc. Att hitta en målgrupp är en klurig uppgift. Det underlättar därför en del om man på något sätt känner till Rikkard Häggbom sedan tidigare, genom t ex arbete eller släktskap .

Att som oinitierad läsare hamna på Häggboms sida är troligen en ödets nyck alternativt ett feltryck på tangentbordet. Det är ingen blogg som genom sitt innehåll  drar till sig drösvis med läsare. Den kan dock intressera dem som råkar hamna här tillräckligt mycket för att de skall återvända, men då bör inläggen komma oftare.
Det går inte att på något sätt komma ifrån att detta är en väldigt enkel blogg, inget lull-lull direkt. De excesser som finns är väl den närmast obligatoriska arkivfunktionen, tror dock att det mest beror på att det är en funktion som inte går att välja bort. I övrigt ? Standard, rakt av. Tyvärr är det ändå en del av det vi bedömer, även om innehållet skall vara viktigast.

Formgivningen går i samma trista nedtonade  färgskala. Inte direkt uppmuntrande och/eller inbjudande. Man har helt enkelt valt en befintlig layout på blogspot.com och troligen inte lagt fler strån i kors på den punkten. Bilder och video används relativt flitigt och är ett positiv och återkommande inslag i bloggen, mer om bilderna nedan. Det är lättläst och enkelt, men i övrigt går det inte med den godaste av viljor att klämma ur sig något positivt om bloggens formgivning. Det blir bara en massa inte:n och det är aldrig roligt.

Angående det skrivna materialet så blir det heller inga utsvävningar åt något håll, det är torftigt även här. Välskrivet och bearbetat är inte de första beteckningarna som dyker upp, men
eftersom detta är en djupt subjektiv recension, kan jag i  det närmsta säga att bloggen förmodligen har ett terapeutiskt syfte för författaren. Det är inte alltid  den  ger läsaren så mycket.  Något som poängterar detta är de återkommande inläggen om drömmar där textmassan ofta blir längre än normalt.

Bildmässigt borde fotograf Häggboms blogg vara något utöver det vanliga, något som kanske täcker upp de övriga bristerna som finns.  Omedelbart lägger jag märke till den höga kvalitén på bilderna.  Till och med de som är tagna med mobilkamera uppvisar prov på ypperlig bildkänsla och komposition. Färgmässigt verkar fotografen vara inne i en ”höstperiod” då det mesta går i, om inte i nyanser av, så iallafall toner av brunt, beigt och annat murrigt. Tommy Arvidsson på www.dagensbok.com beskriver detta på ett bra sätt i sin recension av Rikkards fotobok ”Before you go. Stay.”
” -Häggbom anknyter till en tradition av företrädesvis manliga fotografer som med sorg i blick gör sina melankoliska bilder.”

Jag vill ändå skrika  ”-Släpp loss, våren är här !”, men det kanske vore att kränka någon konstnärlig frihet eller liknande. Och vem vet, en förändring är kanske på väg?
Ett aber vill jag också lägga in; förkärleken till videoklipp. Klippen är ofta bra, men bidrar till ett plottrigt intryck. Detta i kombination med att kvalitén på inläggen varierar, från superbt och till mindre superbt, är inte helt lyckat. Längden på inläggen varierar, vilket är bra, man behöver inte alltid skriva en roman. Ibland räcker det med 2-3 ord eller endast ett eller bara en bild. Det viktigaste torde väl vara att få fram sitt budskap på ett sätt som är förståeligt för flertalet läsare. Ett tecken på det kan vara antalet kommentarer på inläggen. I denna blogg är de väldigt få, vilket antingen säger att alla förstår eller att ingen förstår. Jag tror nog på det första, men det kanske bara är jag.
För att avsluta med helheten så är tycker jag om A life between jobs mer än jag kanske borde, men som jag skrev i början, det är personligt och intressant. Det väcker intresset hos mig och det bevarar nyfikenheten. Jag kämpar med alla medel mot layout-tristessen och det ”sorgligt melankoliska”, men såsom varande optimist kan jag bara säga

”- Livet kan bara bli bättre, även det mellan jobben !”

3 Höjdare :

1. Ctrl-Z
2. Sulfat luktar mat, sulfit luktar…
3. En frilansfredag

Rikkard har också en hemsida med bland annat portfolio och CV : rikkard.com

Ämne och fokus:	Gränssnitt/funktionalitet:
Formgivning:	Språkhantering:
Bilder:	Kvalitet:
Helhetsintryck:	Länk till bloggen: http://www.alifebetweenjobs.blogspot.com/
Totalbetyg: