Vi möts på ett mysigt café på Söder. Jag har redan i ren nervositet hällt i mig två Zingo, när Lotten Bergman kliver in. Samtalen kring borden tystnar. Någon plockar upp en telefon och knäpper diskret en bild. Lotten tar i hand och sätter sig ner. Jag hämtar en stadig latte och ett par kanelbullar och knäpper därefter på min bandspelare.
Ja, jag ljuger. Jag sitter i Kungälv och Lotten har fått frågorna mailade till sig.
Kanske sitter hon i Eskilstuna, i radiostudion eller på ett café på Söder, när hon knattrar ner svaren på den lilla äpplemärkta skojmaskinen, som hon kallar dator…

Hej på dig, Lotten. Hur står det till med dig denna dag?
Hej själv! Bra — jag har en förfärligt härlig träningsvärk strax bakom revbenen efter en situpstävling på basketträningen i förrgår.

Har du idag ännu hunnit tänka den för bloggare så typiska tanken:  ”Detta ska jag blogga om!”?
Nej, men:
1) det borde någon blogga om!
2) fan, det där kan jag ju inte blogga om!
3) menvaändainiglödheta folkäjuntekloka, det där hade jag velat blogga om!

Vad fick dig att börja blogga?
Jag förlorade mitt älskade uppdrag som kåsör i SDS, och bokstäverna tornade upp sig i huvudet. De ack så hatade deadline:arna blev plötsligt ett lika saligt minne som någonsin v-jeans.

När började du blogga?
Ptja, med bloggverktyg 1 januari 2006. Men ”dagbok på nätet” har jag haft sedan 1997. Julkalendern startade jag 2005. (Den är bara aktiv 1-24 december varje år, när jag skriver ”som om jag vore någon annan”.)


Skrev du dagbok som barn?
Om! Jag skrev och skrev, sydde ihop hemliga sidor, kodade kärleksdikter och klistrade in allt från godispapper till midsommarblomster.

Hur skulle du beskriva din blogg?
Det är en pyttipannablogg utan tabasco. Det är en dokumentärblogg med naket. Det är en minnesblogg med faktanostalgi.

Vad har du för syfte(n) med din blogg?
Jag vill bli rik & berömd. Uppenbarligen är jag ett stort misslyckande och får nöja mig med att se bloggen som en skrivskola och en kontaktannons.

Känner du en lättare ångest om det går för långt mellan inläggen?
Ja. Men det är samma svaga ångest som efter fem uppätna paltar eller spenat mellan framtänderna i intima situationer. Man pallar.

Var det självklart för dig att skriva under eget namn?
Tydligen, eftersom jag aldrig hade en tanke på att göra på annat sätt. Däremot funderar jag numera ibland på att skriva anonymt någon annanstans eftersom jag läses av mina uppdragsgivare, av mina barn, av alla grannar samt mamma och pappa. Jag hade velat häva ur mig ilska och göra personangrepp. (Så det är nog tur att jag skriver under eget namn och skäller IRL istället.)

Du kallar dig själv inte utan stolthet för språkpolis. Har du hamnat i trubbel för det någon gång?
Nejdå. Men jag blev intervjuad av en tidningsjournalist häromdagen, som ställde skjutjärnsfrågor som:
- Varför är du språkpolis? Njuter du av att hoppa på de svagare i samhället? Tänk om alla …
Jag förklarade för honom att jag faktiskt är en snäll språkpolis sombara vill väl, och så var det inte mer med det. Jag tycker bara inte att man ska få stava som man vill när man vill. Får jag citera Tage Danielsson? (Det gör jag alltid: Grallimatik, 1966)
”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

Vilken felsägning/felskrivning ska man utsätta dig för om man vill retas lite extra?
Säg helt enkelt ”Håll käft, jag få skriva som jag vill för alla fattar ändå vad jag menar. Tyst sa jag!” (Stoppa gärna fingrarna i öronen också.)

Har du något inlägg som du än i dag kan gå runt och sträcka lite på dig för; dvs ett riktigt stjärninlägg.
Ja … men att välja ut just det skulle kännas som Sophie’s Choice. Alla de andra inläggen skulle bli ledsna.

Har du skrivit något på din blogg som du tycker fick oförtjänt lite uppmärksamhet, dvs en pärla vars skönhet och kvickhet bara du och din kanariefågel förstod?
Ja. Men oftast tycker jag nog att jag får den uppmärksamhet som jag förtjänar. Om jag hade velat ha mer ljus på mig, hade jag kommenterat mycket oftare i andras bloggar (ajajajaj, det där dåliga samvetet svider som ett skavsår i pannloben), jag hade länkat till fler tidningsartiklar, jag hade skrivit mer om ”dagens snackis” och inte alls slängt ner mina texter utan eftertanke på en höft som jag gör idag. När jag blir pensionär om ett par decennier ska jag bara ägna mig åt bloggar och välformulerade meningar hela dagarna.

Det verkar vara en så trevlig stämning i kommentarerna i din blogg. Känner alla varandra?
Ack nej! Någon i kommentatorsbåset gjorde en undersökning och försökte klura ut vilka som kände varandra, och då uppdagades det att två kände varandra men inte kände till varandras alias. Jag känner ett par, tre gamla kolleger, mina släktingar och kanske tio nyvunna bloggvänner — resten är obekantingar både för mig och för varandra.

Ibland exkluderas du alltmedan dina läsare fortsätter diskussionen på egen hand. Kommentatorsfältet liksom förvandlas till en självslickande glass. Bra eller dåligt?
Nästan bättre än när jag deltar! Det är som att ordna kalas, sova middag och kliva upp med rosiga kinder bara för att upptäcka att kalaset har pågått för fullt med nubbevisor och striptease under tuppluren. Ibland tar ju någon av kommentatörerna över min roll och håller ordning om någon inte följer reglerna, vilket är så nära bloggeufori man kan komma.

Jag har märkt att du ogillar anonyma kommentarer. Varför?
Därför att de som gömmer sig bakom anonymiteten väldigt ofta kostar på sig att vara otrevliga.

Men en person som kallar sig ”Gert-Inge” är väl lika anonym som ”Anonym”?
Javisst — men aliaset Gert-Inge är en annan än aliaset Anna-Greta och verkligen en helt annan än aliaset Pökpetter. Det är något som gör att aliaskommentatörerna inte skäller och gormar lika mycket som herr och fru Anonym. Och när aliaset Snusfia har kommenterat för femte gången är hon inte alls anonym längre utan faktiskt den där Snusfia som skriver på ett visst sätt som vi känner igen. Det är ju bra mycket roligare än när Anonym kl 23.03 försöker tilltala Anonym kl 23.51 och diskutera det som Anonym kl 10.21 skrev angående det som Anonym kl 10.20 hävde ur sig lite abrupt.

Jag har fått intrycket av att du har ganska många läsare. Med det brukar följa folk som kommenterar elakt och sprider osämja. Är det något som drabbat dig?
Javisst — det har vi ju alla. Både i bloggar, i tjuvuppringningar, i anonyma brev och i radions telefonsvarare finns de. Jädra skitstövlar. Ibland sår de split mellan olika kommentatorer, ibland riktar de ilskan mot mig. Men sådant här råkade jag ju även ut för när jag som 16-åring stod och sålde jeans på JC. Man gör det bästa av situationen och slår sönder en tallrik eller två och går vidare mot ljuset i tunneln.

Nämn något som dina läsare inte känner till om dig!
Kommer inte på fråga. Det ska jag i så fall blogga om. (Fast en relativt ointressant sak är att jag igår gick in i väggen och eftersom det var en vävtapet fick jag ett skrapsår på nästippen.)

Har du någon superkraft?
Japp, jag kan få barn i trotsåldern att följa min minsta vink.

Jag har förstått att du träffar bloggare på riktigt ibland på sk bloggträffar. Hur har det varit? Positiva/negativa överraskningar?
Verkligen oerhört positivt. Det man måste förstå är att de som tar sig modet att gå på bloggträffar är tillräckligt sociala för att just det: ta sig modet att gå på bloggträffar. Socialt folk är trevligt folk, om de så är bloggare, basketspelare, boskapsskötare, bredbandsinstallatörer eller bodybuildare.
(Rekommendation till alla som läser här och nu rynkar på näsan och säger ”pah, jag är inte social”: gå på en bloggträff och njut. Det är verkligen jättekul!)

Nämn några favoriter bland bloggarna som du läser regelbundet.
Nu är det ju så att jag följer 378 bloggar. Två favoritytterligheter är Stationsvakt som bloggar hela tiden och Översättarhelena som aldrig bloggar. Ber om ursäkt för att jag inte är mer ombytlig, unik eller överraskande. Om jag får vara så fräck att jag bara på måfå och utan urskillning tar fem ur högen, blir det (jag bara blundar ochpekar i min RSS-läsare):
Mymlan
David Nessle Ajdå, ännu en sällanbloggare.
Lingvistbloggen
Patrick Ekwall
Dick Cavett (Ja! Jag erkänner i detta fall att jag siktade när jag blundade.)
Men så tokigt, det här var ju inte alls representativt. Ah well.

Ge mig rubriken på ett blogginlägg som du skulle offra ett par välsittande basketkängor för att få skriva!
Ah, basketkängor! Vilken synnerligen välformulerad fråga. Nu vill jag ju verkligen svara. Det får bli: ”Det var på tiden!” (Rubriken följs då av en lång text som andas ”äntligen” upphöjt till tio.)

Tack för idag! Nu skriker min granne att jag måste komma och dricka champagne, och det måste jag ju.

Lustigt, min granne ropade just samma sak!

Skrivet av:
Johan Drejenstam
Maila till skribenten